så var man här igen. Ännu en flykt från det tråkiga uppsatsskrivandet. Det är patetisk nationaldag idag. Vi är svenskar och vi ska vara så stolta över det. Men då kan man ju ställa den klassiska motfrågan ; vad är det svenska och vad tusan är det vi ska vara så stolta över? Midsommarstången? nej, den kommer från Tyskland. Kåldolmarna? tyvärr, de är från Turkiet. Vår röda jultomte som kommer med presenter till alla barn som inte varit dumma under året? nja, det är ju ursprungligen en reklamprodukt för cocacola company. Falukorven då? Ja!!! den är nog svensk...men den kanske å andra sidan är något som inte är så mycket att vara stolt över...Sen är det ju faktiskt rent statistiskt fler svenskar som oftare äter falafel och kebab än falukorv. Då borde ju de senare maträtterna faktiskt ingå i det "svenska". Jag tror det finns djupa politiska intressen av att vi ska definiera och lära oss att vi är svenskar. Att hålla ihop vår nation och i försvarssyfte är det ju viktigt att vi tror oss ha någonting värt att försvara om vi skulle bli anfallna. Visst kan det finnas kulturellt betingade saker som var och en av oss skulle säga; det här är svenskt. Men det viktiga att komma ihåg och det jag lite vill visa på med detta inlägg är att det svenska är något i allmänhet föränderligt och i synnerhet väldigt individuellt. det jag också tycker man måste påminna sig själv om man väljer att fira vår nationaldag är alla dessa mindre glamorösa sidor av vårat land som är minst lika många men aldrig lyfts fram när man ska berätta om vårat fantastiska land. Orkar inte rabbla exempel, men gå ut på gatan så finns de där framför ögonen. Svåra att undvika.
Jag har många skapade identiteter som både jag själv och andra satt som etiketter på mig. Det kan vara skönt ibland, underlättar på sätt och vis konversationen. Människor behöver bara se på mig så ser de att jag är kvinna. det är ju bra för då behöver jag ju inte ägna massa tid åt att förklara vad som intresserar mig extra mycket, vilka färger jag tycker bäst om, diskutera mig igenom vem som ska göra vad hemma. Det är ju liksom redan givet. Kan ju vara skönt med identiteter. Man slipper ta diskussioner med en massa idioter och man slipper att alltid hamna i försvarsposition. Ett tag brukade jag klä mig på ett sätt så att alla bara antog att de visste allt om vad jag tyckte om allting det var liksom aldrig någon som frågade mig vad jag tyckte. Det var redan klart, och om jag inte tyckte som det förväntades av mig blev människor runt om mig förvånade. Jag kom på mig själv med att försvara saker jag kanske inte alltid hade så bestämda uppfattningar i. Jag kom på mig själv rätt ofta att jag också omedvetet styrdes av dessa fördomar. Jag delade in folk i "vänster och höger" och sedan kunde jag anpassa hur kritisk jag ville vara mot personerna efter det. Till viss del gör jag detta fortfarande, men nu är jag lyckligtvis mer medveten om mina fördomar...
Jo, visst e det trevligt med identiteter. men mest tycker jag nog det är obehagligt.
svensk, vit, kvinna, judinna, feminist, socialliberalist, pianist, aktivist, grön, vänster. Åt helvete med dem alla. Jag är bara Gabi och jag tänker från och med nu aldrig låta mig placeras in i ett fack. (fast jag ska nog joina första maj tåget nästa år iallafall:) nä, åter till bajsuppsatsen.
