jag och mina skrattattacker. det går lixom inte att hejda. och jag vet att jag är jobbig för alla som råkar vara i närheten, men det bara kommer, oftast vid olämpliga tillfällen. igår brast det totalt. jag var i uppsala och följde med miriam till en gudstjänst, ganska olämpligt också ibörjan då rabbinen annonserade ut en församlingmedlems död. och jag kunde inte sluta skratta. jag kände mig hemsk. men sen när de började sjunga kunde jag äntligen andas ut.
även om jag e totalt oreligiös och inte tror på nått, så kan jag ändå tycka att det finns en fin känsla i att sitta i en synagoga eller församlingslokal som det nu var, med gamla människor med gamla nötta bönböcker och lyssna på sången, på hebreiskan. jag tittar på dessa människor med vördnad. för de har någonting som är så viktigt för dom att de lägger undan resten av sina liv den här dagen och bara ägnar sig åt det de tror på. De ser lugna ut där de står. stadiga på något vis. De är en del av någonting större. och jag inser att även jag är en del av en tradition som hållit i flera generationer.
och jag tänker på min morfar och mormor. Det gör jag alltid under helgdagarna. jag saknar dom så mycket. speciellt min morfar. vi hade ett speciellt förhållande vi två, rutiner som ingen annan känner till. efter mormor dött så sov jag hos morfar nästan varje natt. morfar sa inte mycket, men den värme han utstrålade räckte. nu kanske jag idealiserar honom såhär i efterhand. men på något sätt var han min enda stabila grund i en tid då det mesta annat var upp och ned. jag hade velat gå med morfar på den där gudstjänsten igår. hålla hans hand och skratta med honom och sen gå hem till honom, sitta i hans kök äta hans hemmagjorda purjolökssoppa och lyssna på radion i tysthet. Det hade jag velat göra.
